Konkurrensen
Det där priset var resultatet av en tävling, vilket kan vara grymt om det bygger på hat mot sig själv och andra.
Människor upplever en god känsla som är baserad på att någon annan får en dålig känsla, man vinner över någon annan.
Är inte det hemskt? Det tas för givet på ett dårhus!
En amerikansk doktor har skrivit om hur konkurrens har påverkat hans liv.
Han studerade på en medicinsk fakultet i Schweiz där det finns en ganska stor grupp amerikaner.
Han berättade att en del av studenterna fick en chock när de insåg att det inte fanns några betyg, inga priser, ingen rankinglista, ingen "nummer ett" eller "nummer två" i klassen på skolan.
Man blev antingen godkänd eller inte.
Han sa: "Några av oss kunde helt enkelt inte klara det.
Vi blev nästan paranoida. Vi trodde att det måste vara något lurt här."
Så en del av dem bytte till en annan skola.
De som stannade upptäckte plötsligt en konstig sak som de aldrig hade märkt vid amerikanska universitet:
högt begåvade studenter hjälpte sina kamrater att klara sig, delade med sig av sina anteckningar.
Hans son går på medicinsk fakultet i USA och har berättat för sin far att studenter ofta i brukar ändra mikroskopen i labbet så att det ska ta nästa student tre-fyra minuter att ställa in det igen.
Konkurrens. De måste lyckas, de måste vara perfekta.
Och så berättar han en söt liten historia som han påstår är sann, men den kan också fungera som en skön liknelse.
Det var en gången liten stad i Amerika där några människor samlades på kvällen för att spela musik.
De hade en saxofonist, en trummis och en violinist, de flesta gamla människor.
De träffades för sällskaps skull och helt enkelt för nöjet att skapa musik, även om de inte gjorde det särskilt bra.
Men de tyckte det var kul och hade roligt tills de en dag bestämde sig för att hitta en ny dirigent, som visade sig vara full av ambition och framåtanda.
Den nye dirigenten sa till dem: "Hör ni, vi borde hålla en konsert, låt oss förbereda en konsert i staden."
Efterhand manövrerade han ut en del människor som inte spelade så bra, hyrde in några professionella musiker och fick ordning på orkestern och alla fick sina namn i tidningen.
Var inte det underbart?
De beslutade att flytta till en större stad och spela där.
Men några av de gamla människorna hade tårar i ögonen och sa:
"Det var så underbart på den gamla goda tiden när vi spelade dåligt och hade roligt."
Så grymheten kom in i deras liv, men ingen kände igen det som grymhet.
Där ser man hur dåraktiga människorna har blivit!
Se med öppet sinne
Anthony de Mello
