Att få stöd
Jag minns en kvinna i en terapigrupp som jag ledde en gång. Hon var nunna.
Hon sa till mig: "Jag känner inte att min föreståndarinna stöder mig".
Så jag frågade henne: "Vad menar du med det?"
Hon svarade: "Min provinsföreståndarinna visar sig aldrig på novitiatet som jag förestår, aldrig. Hon säger aldrig ett uppskattande ord."
Jag sa till henne: "Vet du vad, vi tar och spelar ett rollspel. Vi låtsas att jag känner din föreståndarinna och att jag vet precis vad hon tycker om dig.
OK, nu spelar jag rollen som din föreståndarinna och så säger jag till dig:
'Vet du vad, Mary, skälet att jag inte kommer till ditt novitiat är att det är det enda stället i hela provinsen som går bra – där finns inga problem.
Jag vet att det är du som är ledare, så allt är bra.'
Hur känns du nu?"
Hon svarade: "Jag mår jättebra."
Sen sa jag till henne: "Vill du vara snäll och gå ut ut rummet en stund. Det ingår i övningen."
Då gjorde hon det.
När hon hade gått ut sa jag till de andra i terapigruppen: "Jag är fortfarande föreståndarinna, OK?
Mary där ute är den värsta novismästarinna jag någonsin haft i provinsen.
Anledningen till att jag inte besökt novitiatet är faktiskt att jag inte står ut med att se vad hon håller på med. Det är helt enkelt fruktansärt.
Men om jag berättar sanningen för henne kommer noviserna bara få lida ännu mer.
Vi ska ersätta henne om något år, vi håller på att utbilda en person.
Under tiden tänkte jag att jag skulle säga sådana där snälla saker till henne för att hålla henne igång.
Vad tycker ni om det?"
De svarade: "Det var faktiskt det enda du kunde göra i den situationen."
Därefter hämtade jag tillbaka Mary till gruppen och frågade om hon fortfarande mådde bra.
"O, ja", sa hon.
Stackars Mary! Hon trodde att hon fick stöd fast hon inte fick det.
Se med öppet sinne
Anthony de Mello
